Vad gör vi då här nere i Sydafrika?

Det klart att livet inte är som vanligt. Det är lugnare, mindre umgänge men ändå träffas man då och då. Coronaläget är lugnt, vi märker inget av den förutom alla rutinskyddsåtgärder som vi gör och lever med hela tiden dvs tvätta eller sprita händerna, hålla avstånd, skriva upp våra  namn och telefonnummer på diverse smittspårningslistor, stanna hemma om du inte mår bra. Covid-19 är på tillbakagång här i Western Cape, varför vet vi inte men tacksamma för det är vi!

Vi umgås med Lisa och Thomas, våra vänner och grannar. Vi träffar samma golfgäng, samma 20-25 personer, två gånger i veckan och spelar golf. Ibland spelar damerna Tösagolf och herrarna Pågagolf med samma damer och herrar. Vi sitter ute och äter efteråt med hyfsat avstånd.

Här går vår vän Marita på väg ut för en fredagsrunda på Strands  Golfklubb. Rakt fram vilar bergskedjan Hottentott Holland under sitt molntäcke. Luften är varm och skön, fint golfväder.

Här är ett stort tillfälle, Stefan, broder Ulf och jag är tillsammans med vår golftränare, Gert, killen i rött, på fina golfklubben Erinvale och spelar. Banan ligger mitt i ett bostadsområde, en och annan golfboll förirrar sig säkert in på fel gräsmatta eller än värre, genom någons fönster.

Gert är mycket nöjd för denna dag spelar han fantastiskt bra. På denna runda har han 70 poäng och har gjort en Eagle och 4 birdies, vilket är lika bra som dom stora proffsen. Så kul att se och få vara med.

Jo då, här är jag också. Väldigt trevligt att spela på denna stiliga och vackra bana

Jag fikar med Lisa och vår Svalornavän Ann-Marie då och då. Vi har haft ett par middagar här hemma, hela tiden med coronastuk. Vi har gått bort några gånger och hela tiden så är vi samma lilla gäng. Ett tag spelade vi Yatsy med Lisa och Thomas på måndagar kl 15.

Ann-Mari, Lisa och jag skulle gå och ta en fika kl 11 fm. Vad händer då, jo, det är loadshedding dvs en planerad avstängning av elen på 2 timmar. Alltså blev vi tvingade att ta ett glas vin istället, så det kan gå!!

Lite underhåll på huset har vi gjort. Vi har byggt ett avrinningsrör från poolen för att undvika översvämning om det skulle komma mycket nederbörd. Vi har skaffat nytt pooltäcke. Vi dvs vår flitige och arbetsamme Goodwill har slipat våra trädgårdsmöbler och ska sen fernissa dom. 

Två månader har nu gått sedan vi kom. Tiden går med en rasande fart. Vi läser och tittar en del på TV men alldeles för lite. Läste nyss en fantastiskt bra bok, som jag tyckte mycket om. Den heter "I grunden god" och är skriven av en Rutger Bregman från Nederländerna. Man kan nämligen ofta tro att människan är självisk, cynisk, styrd av sina egna intressen och inte alls intresserad av att hjälpa sina medmänniskor. I den bok så undersöks det rakt motsatta, människan är istället god och styrs av att hon vill hjälpa och inte skada andra. En underbar tanke, tycker jag som väl minns Stefan Einhorns bok "Konsten att vara snäll". 

I grunden god undersöker, samlar fakta om faktiska historiska skeenden tex om hur det gick till när befolkningen på Påskön försvann och utplånades. Det visar sig att det gick inte alls till som vi trodde utan sanningen var en helt annan. Men det är en lång historia, som vi får ta en annan gång.

I grunden god undersöker, läser igenom gamla forskningsrapporter, som visar helt andra resultat än vad som i verkligen har publicerats. T ex forskningsstudier där människor ger oskyldiga personer elektriska stötar av mycket smärtsam kaliber utan någon som helst ångest, vilket inte alls var sant eller om studenter som av forskare  hetsades att bete sig som sadistiska fångvaktare mot unga människor som de själva. Inte heller sant utan forskningsledare med önskan om ära och berömmelse avvek från sanningen, tolkade sina resultat på ett sensationellt och uppseendeväckande sätt och blev berömda på kuppen. Dock sanningen segrar alltid, den  hinner ikapp förr eller senare.

Boken berättar också om William Goldings Flugornas herre, där ett gäng pojkar hamnade på en öde ö med katastrofalt resultat och hur verklighetens 6 pojkar hamnade på en öde ö, överlevde i 9 månader och hittades friska, muskulösa, vid gott mod och starkare än någonsin. Läs denna bok, man blir glad, klokare och lyckligare av att läsa den. 

I slutet ger författaren 10 etiska råd. Bra råd! Ett av dom är, sluta läsa nyheter! Nyheter manipulerar, berättar bara elände. Läs istället lördags- och söndagsbilagorna, ta tillvara klokskapen, glädjen, anlysen och berättelserna i dom, det gör dig lyckligare! Och det tror faktiskt jag också.

Vi har ju jobbat med Imibala och med att få in alla pengarna till att ge våra 100 barn utrustning för att gå i skola ett år. Till vår stora glädje och lycka har vi klarat att samla in 120 000 Rand i år också. Detta tack vare alla givmilda, generösa och fantastiska människor som har donerat och bidragit med pengar på olika sätt. Tack vare er alla har vi kunnat klara det på den kortare id v hade till buds här nere i år och även utan draghjälpen av Imibala Golf Cup. Vi är så tacksamma för detta!

Men nu är det över och Stefan har återgått arbetet med att förhindra stenbrottets i Flivik fortsatta levnad. Vi har väntat på att ansökan för fortsatt drift skulle inkomma och den har nu kommit. Detta innebär att att en massiv ansökan med bilagor måste läsas igenom, att ha gjort det till nästa möte för Urbergsgruppen Flivik Gåsfjärden den 31/3 och att dessutom ha tänkt igenom och funderat på vad ansökan innebär. Bl a innebär det att man vill fördubbla produktionen från att bryta 300 000 ton per år till 600 000 ton, utöka den till att knacka gatsten och kantsten, ansökan ska dessutom gälla för 30 år mm mm som gör att det blir helt horribla siffror för en verksamhet i ett frilufts- och naturområde. Det finns att bita i! Stefan är grävande, klok, intresserad av juridik och lagboken och dessutom uthållig. Han gör stor nytta här tillsammans med övriga mycket dedicerade och engagerade personer. Alla möten görs digitalt så att man sitter i Sydafrika gör egentligen inte så mycket. 

Jag får under tiden göra mitt bästa att serva med annat. Jag är tacksam att denna entusiasm finns för helt klart behövs det. Att 1000 människor i närområdet blir överkörda av ett stenbrottsföretag mitt i vår vackra natur, där skatteintäkter och övriga intäkter för kommunen är minimala, där risk för oljeläckage och utsläpp av barlastvatten från stora stenbåtar är stor, skapar ytterst få arbetstillfällen utan egentligen bara förstör och sist men inte minst skapar ytterligare vattenbrist i ett redan torrt Kalmar Län. Så det är bra, jobba på allt du kan Stefan!

Under tiden får vi också njuta av vår sista månad här nere. Påsken kommer snart, i går var det vårdagjämning vilket innebär att dagarna blir kortare här och längre hemma i Sverige. Det blir lagom att åka hem om en månad. 

I dag är det måndag men också helgdag här i Sydafrika och alla är lediga. Det är Human Rights Day, som hålls till åminne av Sharpvillemassakern 1961. Kanske någon kommer ihåg! Nästan 70 fredliga demonstranter, som protesterade mot apartheidtidens passlagar, dödades av polis, som öppnade eld. Dubbelt så många skadades. Dagen för mänskliga rättigheter, det är fint att den finns, må den väcka tankar som förhindrar övergrepp i framtiden.

Solen skiner också denna dag, vi mår bra förutom att Stefan har sträckt sig i ryggen och dessutom blivit loppbiten eller iallafall insektsbiten. Vi hittade en liten "lopphoppande" insekt, som vi tror är boven i dramat. Vi saknar vår tidigare granne Jan, han hade kunnat berätta för oss om detta lilla sydafrikanska otyg - är vår loppteori rätt eller fel?

Högtidsdagen, överlämnande av 120 000 Rand!

Vi samlas på Imibala, 14 Bright Street  onsdagen den 17/3. 16 barn från "vår" skola ACJ Phakade, har kommit för att få sin utrustning för ett år framöver. Vi får träffa dom och dom får träffa oss, deras sponsorer. Mr Maijingo, deras rektor och en av hans "deputys" är med likaså. Förutom Stefan och jag är det 22 svenskar, som kommer för att hedra dagen, för att träffa barnen och se vad som händer på Imibala. Imibalas personal är med, Theo, som är relativt nytillträdd chef och Tracy, som är sponsor ansvarig och likaså är Donna, konstnärlig ledare för konstskolan tillika Gaynor Ruperts mamma, med. 

Här är alla glada barnen från ACJ Phakade uppställda i sina nya vinteroveraller precis när vi kommer. Ryggsäck och en stor kasse med saker har dom precis fått ut av Gideon i klädförrådet.  

Här är han, den alltid glade och pratsamme Gideon, som är mäkta stolt över sitt klädförråd och verksamheten där. 

Fotosession med Donna. Denna fina dam är faktiskt hela 90 år, vilket man inte kan tro. Pratar mycket och gärna om sin konstskola här på Imibala och att hon brukar ta med barnen på utflykter, så att dom får andra intryck än sin egen lilla värld.

Dagen är strålande vacker, allt är väl förberett. Theo, som alltid har shorts på jobbet har dagen till ära långbyxor. Man förstår att dagen har en viss signifikans, den är viktig.

Denna gång känner vi tyvärr inte någon av barnen sen tidigare. Dom är lite tysta och blyga. Vi packar upp våra färgglada hästar, som vi sedan ska ge till våra trognaste sponsorer. Dom som har varit med oss fem år eller mera. 

Tracy hjälper till och likaså Imibalas nye chaufför. Tracy har efterträtt Mariette som ansvarig för Imibalas sponsorer och hon verkar fylla Mariettes skor mycket väl, så bra jobbat, Tracy!

Stefan i berättartagen

Barnen skriver sina tackbrev fint och prydligt och får lite att äta. Stefan berättar sagan om kung Gustav Vasas resa genom Sverige undan den elake danske kungen. Också hur han med hjälp av dalkarlarna och hästarnas klokhet, styrka och uthållighet lyckas ta sig till Stockholm där han sedermera kröns till kung. Wisdom, Strength and Endurance blir hästarnas signum. Precis som hästarna kan och behöver också barnen ha detta i sitt dagliga liv. Vi säger att livet är tufft, detta måste man jobba på varje dag för att klara sin skola och livet runtomkring.

Sedvanlig coronainskrivning med temp, handsprit, inskrivning på lista för ev uppföljning. 

Folkvimmel, Lisa, Agnes och Bodil har kommit

Lisa, Thomas och Orvar likaså

Plötsligt blev det uppträdande, spontandans, som igångsätts av en av Imibalakillarna, kul, gillas av alla!

En av hästarna, en röd, överlämnas till Donna med tack och för vidare befordran till Mrs Gaynor Rupert, Imibalas grundare. Tydligen är Gaynor Rupert mycket hästintresserad och på Rupertfamiljens eleganta och välskötta Motor museum utanför Franschoek finns hennes studfarm berättar Donna. 

Så är det dags för överlämnande av check på 120 000 Rand. Mr Maijingo håller tacktal och sen kommer dagens enda incident. Även om Stefan sa att hästarna är till våra sponsorer för att dom varit så givmilda så många gånger så trodde många av barnen av hästarna var en gåva till dom. Om man bara kunde ändra på skeendet, vara mera tydlig etc etc men det kan man inte. 

Alla barnen, mr Majingo med deputy och vi får vara med på detta glädjekort. Hurra, härligt att det är fixat!

Tre av dom fina barnen med dom granna hästarna. 

Med hjärtsnörp fick vi prata med alla barnen och säga förlåt oss, vi var inte tillräckligt tydliga, vi gjorde fel men ni kan inte få dom här utan det är så att för att vi ska kunna sponsra er så måste vi ha egna sponsorer för att få in pengar. När sponsorerna har hjälpt oss mer än 5 år då får dom en häst med inskriptionen "Proud sponsor of Imibala Children" från oss som gåva. Säkert sa Stefan flera bra saker men detta är vad jag kommer ihåg och jag tror att dom förstod. Vår nya Thuli översatte till deras xhosaspråk.

Sen var det dags för barnen att åka hem och Theo tog med alla på en rundtur på fina nya Imibala. Därefter bjöds alla vi svenskar på lunch av våra generösa kalasglada 80-åringar, Ulf och Tor, på Fiore på 6 Audas Street 200 meter bort. Där njöt vi av trevligt samspråk, god mat och gott vin under trädens fantastiska grönska och hade det så trevligt. Allra bäst är förstås att vi är i hamn! 

Ett glatt gäng njuter av Fiores goda mat och svala grönska! Tack Ulf och Tor för ert utsträckta 160 års-firande som så fint spillde över på oss alla, Tack så fantastiskt mycket!

Sen, ett glädjebudskap från Lena Gutberg, hon hade pengar över i en av "sina" stiftelser och skänkte därmed 20 000 Rand till vårt matteprojekt via HejaAlbert eller möjligen via det lokala programmet Green shoot. Vi får se! Allt gott och tack för denna dagen!

Lugnet har lagt sig över USA

I förra inlägget nämnde jag att USA vaccinerar som aldrig förr. Detta förtjänar att utvecklas och kommenteras lite mera. Jag läste nämligen för några timmar sedan Jenny Nordbergs krönika i SVD. Jenny är påläst, skriver ofta klokt och insiktsfullt och bor dessutom i Washington, mitt i maktens kärna. Jag gillar henne.

Joe Bidén vann valet, Donald Trump var en mycket dålig förlorare. Men lugnet har lagt sig, säger Jenny. Dessutom, vem man än talar med i Washington så säger dom samma sak: "Det är så tyst! Det är ingen som skriker, ingen springer, ingen omedelbar kris kablas ständigt live ut från Vita huset. Nordkorea ska inte anfallas, ej heller Iran. Varken kvinnor eller minoriteter hånas eller hotas från ett twitterkonto". Det är fantastiskt, vilken skillnad.

Vad händer då enligt Jenny i USA? Jo, i juli ska alla vara vaccinerade och under tiden ska USA chock-injiceras med pengar. Tillsammans med kongressen har president Bidén drivit igenom ett gigantiskt räddningspaket med fler antal nollor än man kan räkna. Den förre presidenten lär ha öst ut ännu mera men det gick mest till ekonomiska stödpaket och skattesänkningar för företag. I Bidéns variant går det till dom fattiga i form av en sorts barnbidrag, barnomsorg, hyresbidrag och cash till dom allra fattigaste och i akut kris och till mycket mera.

Mycket av detta hade tidigare varit helt otänkbart att få igenom. Men nu visar det sig att 7 av 10 amerikaner är för räddningspaketet inklusive 40% av republikanerna. Inga rop hörs längre om socialism och inflation.

Dessutom har många amerikaner samlat i ladorna under Coronakrisen. Så det blir många framöver som vill sätta sprätt på pengar. Kanske kan man räkna med rika amerikanska turister på semestertripp i Europa redan i sommar. Förutsatt att alla blir vaccinerade förstås. Men i USA vaccinerar man i en hisnande takt. 2,5 miljoner sprutor ges varje dag nu i USA. En majoritet av alla äldre har redan fått minst en.

Ekonomer i USA räknar med att USA återhämtat sin ekonomi redan nästa år. EU däremot kan ha flera år av återhämtning framför sig. Varför då? Jo, vi ligger efter med vaccinationerna, turism och företag tar längre tid på sig att hämta upp. Europeiska Centralbankens chef Christine Lagarde varnade i veckan för att EU:s ekonomiska stimulans är fördröjd och behövs snabbare. Men Jenny avslutar sin krönika med: "Det är fortfarande tyst. Men strax ytan dånar den omisskännliga amerikanska optimismen igen".

Härligt att läsa att ett land som var förändrat till oigenkännlighet pga en enda person, president Donald Trumps splittrande, rasistiska och förödande styre, kan resa sig igen och förhoppningsvis förbättrat och klokare resa sig ur spillrorna och blomma kanske inte på samma sätt utan kanske bättre, annorlunda. Vi får se!

Gåshagaliv blandat med Åreliv!

Uppe i Gåshaga går livet sin gilla gång. Lisa och Ola jobbar hemifrån precis som dom har gjort ett helt år nu. Viola går i skolan i princip som vanligt men Vilda, som går i gymnasiet, växlar mellan distansundervisning och vara i skolan precis som jag tror Viggo gör också, som går i 7an. Vilda är att nöjd med distansundervisning, har bra disciplin och gillar att rå sig själv. Tror det går bra för Viggo också. Han har en "studiekompis", en kille, som går i tredje ring, Elliot, och Eliot har lärt Viggo både studieteknik och annat. Alla är nöjda.

Lisa passar det utmärkt att jobba hemifrån. Mera tid för barn, träna, tid för sig själv och säkert för Ola också. Det är väldigt hektiskt och fullt upp för både Lisa och Ola. Just nu har dock Lisa slitit sig loss och har en helg med bokklubbskompisar på ett litet ställe i Sandviken. Åka skidor, umgås, prata, inte ofta såna tripper görs i dessa tider.

Detta måste man dock alltid ha tid med, att gå till frissan!

Corona är på uppgång hemma i Sverige, i spridda skurar över hela landet men mycket i Storstadsregionerna och främst i Stockholm. Vi läser SVD (och Cape Times) dagligen, tittar på nyheter en gång om dan och läser sporadiskt GP med glädje. Nyheterna svämmar över av coronainfo, problemen med frånvaron av vacciner, biverkningar av vaccinet och att man inte kan vaccinera i den takt man vill. Vissa länder, som tex Storbrittanien och USA har dock lyckats få vaccin så dom ligger långt upp på vaccinatonslistan. 

Samtidigt så sliter all sjukvårdspersonal i Sverige med tredje vågens Corona patienter på sjukhusen. Att vi har en tredje våg i Sverige är mycket tydligt. Självklart är det viktigt att alla vaccineras så tidigt som möjligt. Har vi tur så får vi en spruta i slutet av april när vi kommer hem. Våra barn och barnbarn får vänta lite till.

Men Lisa och familjen har det bra. Lägenheten i Åre har varit ett andningshål och där har dom varit flera gånger i år. Hyfsat fint väder, ganska mycket snö, långa, långa köer pga att avstånd måste hållas och mycket folk. Man måste var väldigt glad för att skidorterna håller öppet. Kan man bara sköta sig, hålla alla coronaregler (hur trist det än kan vara) med att inte vara större sällskap än 8, alla restauranger stänger 20.30 mm mm, så går det ju jättebra. Frisk luft finns det ju väldigt gott om!

Lisa och Ola i Åre. En riktig köldknäpp blev det här, stora luvorna på.

Så fint här uppe, så klart att man längtar lite...

Tror detta är Viggo, ser lite liten ut bara. Men mysig bild.

Aggi och Viola i full mundering. Just nu är det snowboard som gäller.

Även Vera var uppe i Åre med ett gäng kompisar. Fantastiskt att ha föräldrar med en lägenhet i Åre, eller hur?

Telefonmys

Ingen bild på Vilda denna gång men vi har planerat in en visit till Lidingö i slutet av april, runt Valborg och då ses vi allihopa. Det ser vi verkligen fram emot redan!

Zeitz Mocca, Kapstaden och Goda Hopp

Plötsligt känner vi, Stefan och jag, att vi måste bara ut och röra på oss. Det blir för instängt. Sagt och gjort, vi gör två utflykter med Lisa och Thomas. Den första går in till Kapstaden och till konstmuseet Zeitz Mocca, en renoverad gammal sädessilo som nu är omgjort till hotell och museum. Detta är definitivt ett museum för samtida konst och många unga sydafrikanska konstnärer får här chansen att ställa ut.  Läget är perfekt, precis nere vid hamnen. Vi väljer en dag mitt i veckan och det är väldigt lite besökare.

På väg in. Så här ser det alltid ut när man går in någonstans. Man får en dusch handsprit på händerna och tempen tas, oftast på armarna eller ibland på halsen. Vet inte exakt var gränsen går för att man ska bli hemskickad, 37.8 kanske. Alltid lämnar man namn, telefonnummer och noterar datum, klockslag, svarar på frågor t ex om man varit i kontakt med någon covidsjuk de sista 14 dagarna. Det är mycket bra info att ha ifall man behöver smittspåra. 

Utsikten från museets högsta våning. Det berömda Taffelberget syns i bakgrunden  och  förut ligger SAS Radisson med en bar, en buss och en fin pool högst upp. Där var det rätt mycket folk, mycket frisk luft också dvs godkänt!

Så här ser det ut när man kommer in i museet. Arvet från silon syns i mystiska öppningar överallt.

Besökarna var unga och så vi!

I år bedåras vi mest av en stor utställning med många olika konstnärer och med massor av fantastiska porträtt. Vissa verk speglar en otrolig skicklighet, andra är udda, annorlunda, fula, vackra, exotiska, allt kan du hitta. Mångfalden och antalet är enormt.

Massor av porträtt, kända och okända. Desmond Tutu, Nelson Mandela, Donald Trump kan man hitta. Den okände svarte mannen i tre exemplar är verkligen mycket vacker, iögonfallande och välgjord.

  

Hav, hundar och barn, det kan bara bli bra.

Efter att vi konstaterat att detta var en mysig, enkel och själslig tilltalande utställning så är det dags att dra vidare. Mat är nästa på agendan. Sen måste vi leta upp Thomas också.

Thomas är precis som min pappa brukade vara. Både pappa och Thomas går alltid i förväg och vips är dom borta. Men här hittar vi Thomas på en soffa. Lisa kände förstås på sig var han höll hus. Här sitter båda fint med dom obligatoriska munskydden på.

Det berömda Klocktornet tronar här och alldeles bakom det tar man färjan ut till Robben Island. Dock kanske inte just nu.

Nu måste det bli mat och restauranger är det gott om här. Vi går till Lisas och Thomas favorit, en belgisk restaurang precis nära hamnen. Här äter vi fisksoppa, musslor och smaskiga efterrätter bl a en helt fantastisk Creme brylé. Sen bär det av hemåt och vi förundras över att vi åker hem precis i rusningstid, klockan är strax efter 4, och det är inga trafikstockningar!!! Helt otroligt, i vanliga fall brukar det ta minst två timmar eller mer att ta sig hem denna 4-mils sträcka. Covid-19 har gjort att massor av människor har förlorat sin anställning och det märks. Självklart är det trist att det är orsaken till att trafiken är "lagom". Må det bli bättre men låt oss bara njuta lite under tiden!

Vår nästa utflykt så där en vecka senare styrs runt Goda Hoppsudden. Denna otroligt vackra udde omgiven av ännu vackrare och otroligt skiftande vatten. Ibland bara längtar man efter att åka runt och njuta alla vackra utsiktspunkter och det sköna vattnet och vita stränderna, otroligt fint!

Vi börjar med en traditionell fika i lilla söta staden Kalk Bay. Här kan man både shoppa lite och ta en god Cappucino eller lite Rooibuste och en bit morotskaka. Det finns ett café på vänster sida av vägen inrett helt i vitt, där sitter man fint och njuter detta. Nästa gång vi åker hit ska vi stanna vid dom små badhytterna vid St James och bada i deras tidvattenpool. Det är kallt men ser så lockande ut. Men nu fortsätter vi mot Goda Hoppsuddens udde!

På väg in i Goda Hoppsuddens Naturreservat. Här får vi reda på att restaurangerna här inne är stängda mitt i veckan men vad gör väl det? Vi klarar oss. 

Framme, och vad skådar vi, bara 11 bilar på hela stora parkeringsplatsen. Det var väldigt lite. Här brukar alltid vara fullt!

En selfie måste man ha. Vem tror ni gillar detta mest av alla? Helt rätt, det är jag, som aldrig tycks få nog av dessa underbara kort! 

Beviset, vi är här nu!

Liten kompis vi hittar på vägen upp. Inga övriga djur, inga babianer, som alltid brukar vara här och inte alltid vara så trevliga. Dom jagar både mat och kan tänkas vrida av en och annan vindrutetorkare.

Rast!

Man kan gå på en stig långt där nere ända ut på själva udden. Det gör vi inte.

Högst upp och för en gångs skull så blåser det inte. Här brukar håret annars stå rakt ut eller rakt upp.

Vi kör alltså östra sidan ner mot själva spetsen och sedan följer vi västra kusten uppåt dvs norrut. Då åker vi bl a den vackra kustremsan Chapmans Peak. Havsnära och bergsnära kör vi på en liten smal vägremsa och förundras över hur fort både cyklister och andra mötande bilförare vågar köra. Vi närmar oss den lilla staden Hout Bay med sin väl tilltagna både fiskehamn och fritidsbåthamn. Här ska vi äta på Look Out, en fiskrestaurang precis nere vid vattnet, som vår vän Marita rekommenderat oss. 

Världens godaste ostron, så friska, fräscha och havssmakande. Bara lite citron på, då är dom bäst. Vi äter musslor och räkor också på Look Out, jättegott. Fint läge också med utsikt över hamnen. 

Imibala, målet är nått!

 Ett annorlunda år, ingen Imibala Golf Cup! Tack vare många oerhört frikostiga givare har vi ändå lyckats få in tillräckligt med pengar för att supportera våra SG100 barn. Tack hela stora svenskgruppen för alla fantastiska bidrag! Vi är så tacksamma att allt gått så bra! 

Stort tack till Henrik W som råkade fylla ett stort år på senhösten. Han samlade in en stor peng från gratulerande och givmilda vänner och släkt och skänkte sedan med varm hand till våra Imibalabarn. Tor och Ulf fyller 80 och många grattande vänner skickade på deras önskan in stora och fina bidrag till alla barnen. Ulf och Tor visar också på andra vis stor generositet och kommer att bjuda hela svenskgänget på restaurang Fiore efter det högtidliga överlämnandet av vår 120 000 Rand check på Imibala tillsammans med en grupp av våra barn onsdag den 17/3.

Här står herrarna Tor och Ulf under dom grönskande träden på Somerbosch . Tusen tusen tack båda två för allt!!

Vi gjorde också ett upprop till våra vanliga sponsorer och trots svåra coronatider svarade en del av dessa generösa givare att ja visst, det klart vi bidrar även i år. Men istället för att åka ut 4 dagar i veckan i minst 4 veckor, som vi brukar göra, så åkte vi alltså ut bara en dag för att hämta in dessa gåvor som vi så tacksamt tar emot. Detta år är inget sig likt och många kämpar helt klart för att överleva.

Vi åker till Simonsig, där deras export manager Lisa-Marie har bäddat för att vi har en stor fin 3-liters Kaapse Vonkel att hämta. Det är öppet men ack, så folktomt.

Här kommer tastingroomgänget med vår fina stora Kaapse Vonkel. Tusen tack säger vi!

Simonsigs tastingroom utomhus där det brukar vara fullt med folk, tomt och övergivet

Nästa anhalt blir Kanonkop, där deras vinmakare Adri Beslaar möter upp med sin pinotage, som han är världsmästarberömd för. Han är verkligen en så trevlig kille. Inte heller här är det så mycket besök. Turisterna som brukar komma finns inte här i år.

Adri berättar att skörden är i full gång. Tillgången på druvor är god men man vet ännu inte hur kvalitén är.

Till Muratie kommer vi också mitt i skörden. Vi träffar killarna i Tastingroom. Vi är väntade och får generöst en fin back rött. Muratie är en väldigt speciell gård. Mycket är på gång här. Ett stort ballroom är uppbyggt för bröllop etc bakom den gamla anrika gården. Inte så snyggt kanske men i andra tider skapar det säkert mycket möjligheter. Många vandrings- och cykelleder utgår härifrån. Det fanns tom ett litet kontor/butik, där man kunde kolla på lederna, köpa cykelkläder och prata med folk, som kan området.

Samtidigt så njuter vi av att se livet på denna gamla vingård från 1600-talet. Vinskörden är i full gång. Det är fullt med vindruvor på kärran på bilden.Inne i vinpresseriet lyser en kristallampa i taket, stiligt. Ett galleri visar en mängd läcker och annorlunda konst.

Men lugnet vilar över Muratie. På restaurangen finns inga besökare och Sydafrikas blå afrikanska lilja vajar stilla i grönskan.

På Spiers stora vingård är det lite mera liv och rörelse. Här träffade vi managern i vinprovningen, som generöst donerar två fina magnum Creative Block 3 och Creative Block 5. Två röda blend, en i bourgognestil och en i bourdeauxstil, jättefint men när vi skulle berätta lite om Imibala då hade han tyvärr inte tid att lyssna. Det får bli en annan gång!

Fina flaskor i fin butik. Tösen bakom disken hade däremot gärna lyssnat på lite snack om Imibala märkte vi.

På generösa Dornier har vi också varit. Här har Francois, vår kontakt sen säkert 7 år tillbaka, sett till att en låda vitt och en låda rött av deras flaggvin väntar på oss. Tusen tack, så fint! Här ser vi också en av våra dalahästar med inskriptionen "Proud sponsor of Imibala Children" i vinprovningen. Dom som vi delade ut förra året till våra trognaste sponsorer. 

Till Post House kommer vi mitt i vinpressen. I en stor tunna mitt på golvet pressar ett par starka killar ner pressen. Vindruvsskalen skvätter,  druvsaften skvalpar över, vinmakare Nick övervakar och mitt i alltihop går 3 jättestora svarta hundar och slafsar i sig så mycket skal och saft dom kan. Hundarna älskar det säger Nick. Dom är mycket kärvänliga, lutar sig och vill gärna bli kliade. Dom är snälla men väldigt stora. Även här får vi ett generöst bidrag till en framtida vinauktion eller vinlotteri. Nick har alltid frikostigt delat med sig av sitt vin. Så tillhör vår svenskgrupp onekligen hans bästa kunder också.

Så här som Nick ser en vinmakare i Sydafrika gärna ut, t-shirt, shorts khaki eller gröna, stora kängor och raggsockar. 

Har vi glömt någon, ja, Guy Webber på Neetlingshof har som alltid lovat att bidra och kommer att lämna in sin donation på Imibalas kontor. Just nu förbereder vi för överlämningen den 17/3  av en symboliskt stor magnumcheck. I praktiken sätter vi förstås in pengarna direkt på Imibalas bankkonto. Härligt att det gått så bra. Vi var faktiskt lite oroliga för utgången men det behövde vi inte vara med alla dessa generösa människor vi har runtomkring nära och lite längre bort detta år.